Kattcupen
Då var det tre veckor sedan sist man var hemma. En vecka ledig med en lång lista på saker att göra.
Jag och barnen tillbringade söndagskvällen i källaren med att ge deras hojar lite kärlek.
Linus maskin behövde nya bromsar och uppgradering av kopplingen.
Julias hoj var mer pyssel med. Stötdämparlager, svinglager, drev och kedja.
Vi fick dock vänta till torsdagen med att köra. Dåligt med höst-öppna banor nu i väntan på tjälen, men Hedemora gör oss sällan besvikna.
Där var supercrossbanan med belysning öppen för oss.
Så skönt att se barnens glädje i körningen. De får längta i tre veckor och det märks att dom saknat det.
Torsdagens träning blev riktigt bra som uppladdning inför Kattcupen på lördag.
Fredagen gick åt till att göra hojarna klara för tävling. Lasta och packa allt som ska vara med. Det blev i vanlig ordning fullt i bussen.
Lördagsmorgon "Raceday" 04:45.
Då var det dags att väcka ungarna för att hinna. Frukost i bilen och alla med höga förväntningar.
Vi hade dag för dag under veckan följt rapporter om väder och troligt skick på banan. Risken var ju stor att det skulle vara "lite" kladdigt, men med lite tur skulle det frysa.
Fredag kväll tog vi beslutet att köra odubbat. Det skulle ju bli fint väder.
Ingen is i sikte. Hela depån flöt i lervälling. Samma sak var det med banan.
Kändes lite surt att det var så blött, men är det motocross så är det.
Barnen var laddade till tusen, inte det minsta besvikna på att allt var blött och kladdigt.
Träningen gick bra, de båda tog sig runt, men till första heatet så hade banan torkat en del. Detta hade förvandlat plaskig välling till klistrig lera!!
Linus tog sig inte runt banan, inte många andra heller i 50cc klassen så banan lades om till en enklare slinga.
När Linus gick omkull i sista böj på första varvet ban han om att få bryta. Lera på handskarna och handtagen gjorde det svårt med de små händerna att hålla sig fast i handtagen. Och som jag vill hålla fast!! Detta ska vara roligt, alltså fick det bli att äta lite fika och byta om.
För Julia gick det ganska lika. Hon tog sig fram lättare än lillebror, men även hon bröt efter första varvet. Hon kände sig nöjd med sin prestation. Även jag är stolt att hon ens försökte.
Jag är glad att båda ungarna känner att det inte är tvång att köra. Vi har fortfanande mycket kvar att lära oss innan vi kan satsa på en tävlingskarriär med resultat mål.
Som sagt var det en kladdig tävling. Att som pappa springa på banan för att hjälpa både sina egna och andras ungar sätter sina spår, vilket kan ses av ett tränat öga på fotot nedan.
Nu är det tre veckor i Norge som gäller fram till jul.
Ha det så bra till dess.
